Have a Sample pt.1,5

Ville bara lägga upp en liten grej, alla har ni väl hört Kanye Wests "Stronger". Om inte, eller om ni har glömt bort hur den går, har jag slängt in den här:



Den är ju som bekant samplad från Daft Punks "Harder, Better, Faster, Stronger"
(vänta tills de börjar sjunga så ska ni få se varför jag har valt den här versionen).


Här är twisten,


Jepp, en sampling av en sampling. Vad sägs om det!?

Over and out.

Here, Have a Sample pt.1

Den känsla av triumf man får när man hittar var en jävligt funkig basgång, skön klaviaturgrej eller vacker vokaldel är samplad från är svår att få någon annanstans ifrån.
Utom då förstås när det är det omvända.
Man sitter och lyssnar på någon ny hip-hop-platta och plötsligt så kommer en avdammad slinga från en obskyr discoplatta från 70-talet som man trodde att man var den enda som lyssnade på fortfarande.

Jag vill ge er alla möjligheten att känna den känslan i min "Here, Have a Sample"-serie.

Några av er kanske till och med kommer att upptäcka att saker ni trodde var original, faktiskt är samplat.

Home Is Where The Hatred Is - Gil Scott-Heron: Samplades något nedsaktad på Kanye Wests "Late Registration" i låten "My Way Home".

Chic Cheer - Chiq: Den här känner du garanterat igen från Faith Hills "Love Like This".

Forget Me Nots - Patrice Rushen: Will Smiths "Men In Black" har lånat hela beaten från denna lilla pärla. Basgången är så fin så jag storknar. Var tog konceptet med filmlåtar vägen förresten?

Listan finns här: Here, Have a Sample pt.1

The Wisdom of Gil.

Spellista:The Wisdom of Gil.

Vissa artister sjunger om orättvisor på ett sådant sätt att det inte berör, man känner att det snarare är ett uttryck för en vilja att påvisa sin medvetenhet än en uppmaning till handling.
Andra lyckas att få en att vilja "ställa sig på barrikaderna och kämpa" mot dessa orättvisor, även om texten är skriven för flera decennier sen.
Gil Scott-Heron är en av de senare.

Gil inledde sin karriär som estradpoet och släppte ett par LP's i början på 70-talet med sådant innehåll.
Det var först när han mötte keyboardisten/tvärflöjtisten Brian Jackson som hans texter blev tonsatta.
De har hängt ihop sedan dess, Gil skriver texter och sjunger medan Brian Jackson producerar, komponerar och spelar flera instrument på inspelningarna. Sedermera började Gil att spela keyboard under livespelningarna. Duon var som mest aktiva under 70-talet men släppte några plattor på 80-talet, ett par plattor på 90-talet och nu i år släpptes "I'm New Here" (läs DN's korta recension här).

För många tar det tid att vänja sig vid Gil Scott-Herons röst, för andra går det aldrig.
Jag fattade tycke från första stund.
Hans lite småsura, hesa stämma, stolpiga fraseringar och ryckiga wailande vittnar om att han egentligen inte är någon sångare, men hans röst ramar in de träffsäkra texterna perfekt.
Allt som går att säga om Gil Scott-Heron har redan sagts, "Hip-Hopens farfar" och "en svart Bob Dylan" är titlar han bär, rättmätigt om man frågar mig.

Så...

För att fira släppet av Gils nya platta I'm New Here och hans födelsedag imorgon (1/4 1949) så har jag slängt ihop en spelllista här:

Spellista:The Wisdom of Gil.

Vi öppnar med The Revolution Will Not Be Televised. Hans kanske mest kända spår. Har ni hört någon annan säga "The Revolution Will Not Be Televised", så citerar de Gil Scott-Heron. Stor grej det där, att vara den som myntat det uttrycket.
Sen kommer mitt favoritspår Winter in America. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så mästerligt med Winter in America, det enda man hör är ett par tvärflöjter, en virvel som matar marchrytmer, fläskiga rhodesmattor, en soft basgång och Gils röst men det låter ändå som en hel orkester. Texten är lika aktuell nu som då.

Låten The Bottle handlar om alkoholism men lyckades detta till trots bli spelad på dansgolven under 1974, den är ju i och för sig riktigt svängig.

Sen kommer att par spår från Peices of a Man"-plattan, The Needle's Eye och Lady Day and John Coltrane. Den senare är en hyllningslåt till både Billie Holiday och John Coltrane.


Free Will är med för att den lyckas vara jazzig och röjig samtidigt.

Lyssna på de vackra rhodesmattorna på Song for Bobby Smith, en sång om pånyttfödelse, något som Gil förklarar lite mer om själv i låtens intro.
Pieces of a Man lyckas nästan alltid röra mig till tårar, den handlar om en man som förlorar sitt arbete, sin frihet och sig själv, sett ur hans sons ögon.

Work For Peace från 1994 handlar om hur kapitalet och militären tjänar på krig och tvingar människor att döda varandra, med en lite modernare inramning rent musikaliskt.
Me And The Devil är singeln från Gils senaste platta. Minimalistisk electro, rätt tungt för att komma från en då snart 61-åring.

Listan avslutas med två spoken word-poem. Whitey on the Moon handlar om världens ojämnt fördelade resurser, folk svälter och vi sätter flaggor på månen. The Revolution Will Not Be Televised är det poem som sedan tonsattes och blev det första spåret på "Pieces of a Man" och min spellista.

Lite länkar:

"Racetrack in France" som inte finns på Spotify.

Lyssna noga och hör hur likt det låter Jamiroquai. Men vilka var först?

Gil och Brian, alltid Gil och Brian.

Läs Nöjesguidens intervju från februari i år.
http://nojesguiden.se/artiklar/noejesguiden-aelskar-gil-scott-heron

Jag har lagt till och tagit bort låtar från listan flera gånger medan jag skrivit detta, jag har haft svårt att hitta essensen i Gil Scott-Herons musik, svårt att kunna utesluta saker, jag vill att allt ska vara där.
Jag hoppas att ni genom att lyssna på listan kanske klickar vidare till någon platta och lyssnar. Gör det, ni kommer att hitta guldkorn, jag lovar.

Grattis på födelsedagen Gil, för mig är du störst.

Nothing short of Wayne Shorter.

Ännu en artist klar till STHLM Jazz Fest i sommar, ingen mindre än: Wayne Shorter.

En av de mest inflytelserika kompositörerna inom jazzen, och garanterat den största nu levande. Det här citatet säger allt:

"The master writer to me, in that group, was Wayne Shorter. He still is a master. Wayne was one of the few people who brought music to Miles [Davis] 
that didn't get changed."

- Herbie Hancock

Wayne Shorter har skrivit många av de mest spelade jazzkompositionerna och alla som någongång har lirat jazz eller gått afromusiklinje på folkhögskola eller liknande har garanterat minst en Shorter-låt på sin repertoar.
(Jag minns själv hur det var att försöka spela ett vettigt solo över "Fee-Fi-Fo-Fum").

Ni som inte är fans sedan innan bör lyssna på spellistan och så ses vi i publiken i sommar.

Spellistan fokuserar mestadels på hans tidigare material men det finns några låtar från tiden i Weather Report där också. Detta till trots att (jag kommer troligtvis att bli lynchad av alla musiker nu) jag inte är någon större fan av deras sound. Det brukar jag å andra sidan oftast vara rätt ensam om.

På titelspåret från Steely Dan-plattan "Aja" kan man höra ett solo från 4.43-sträcket, vem är det som spelar?
Ingen mindre än Wayne Shorter.
Finns på spellistan.

Spellista: Nothing Short of Wayne Shorter